Rälsbusseri.

Med tanke på att vi i ÖJS deponerar en rälsbuss, SJ Littera 773 (YCo6/YBo6), följer litet om rälsbussar i allmänhet och "vår" i synnerhet.

Först en definition, SJ skilde tidigare på rälsbuss och motorvagn.
Om motorvagn hette det, att den var utrustad med "normala" stöt och draganordningar, dvs. den hade buffertar och skruvkoppel, så att den kunde kopplas till vanliga lok och vagnar.


Svenska Motorvagnsklubben på resa i augusti 1998. Foto: Okänd

Rälsbussar hade olika typer av centralkoppel, i regel automatiska och kunde inte kopplas till vanliga lok och vagnar, generellt kan man nog säga att rälsbussar var lättare konstruktioner.
Numera gäller bara begreppet motorvagn, men jag kallar 773 för rälsbuss eftersom den benämndes så som ny.

Rälsbussen i modern form kom till i början av 30-talet, för att möta konkurrensen från i första hand landsvägsbussarna.
På glest trafikerade banor var då ånglok och vagnar alternativet.

De flesta rälsbussar var då konstruerade och tillverkade av 
Hilding Carlssons Mekaniska Verkstad i Umeå.
För sin tid var det ett utmärkt fordon, förhållandevis, lätt, snabbt och billigt.

Men efter andra världskriget ansåg SJ att Hilding Carlssons fordon inte höll måttet, de var bräckliga och var inte multipelkörbara, dvs. att ett tåg kunde i princip bara bestå av rälsbuss + släp, SJ ville ha ett fordon av stål med en toppfart på 110-115km/tim, multipelkörbart i 8-10 enheter.
Ett fordon med högre komfort och med möjlighet att ersätta större ångloksdragna persontåg på oelektrifierade linjer.


Y6 772 Brösarp (sannolikt) den 9 maj 1971. MLJ 3 Berg och 
MLJ Litt J 119 vid vändskivan. Y6 772 passerar mot Kristianstad som tåg 1724.
Foto: Anders Lundquist

SJ:s maskinbyrå arbetade i flera år med projektet, 1950 gick anbudsförfrågan ut till olika tillverkare, Hägglund & Söner fick en beställning på 40 rälsbussar, nummer: 748-787, samt 35 släpvagnar nummer: 1756-1790, som en kuriositet kan nämnas att priset för en rälsbuss var 106.550:- 
och för släpen 71.650:-.

Fordonsfamiljen som jag för enkelhetens skull kallar för Y6 kom fram till 1961 att omfatta 374 rälsbussar och 331 släpvagnar.
Övriga tillverkare var KVAB i Kalmar, Märstaverken i Eksjö och ASJ i Linköping och Arlöv.

I slutet av 1952 var de första fordonen klara för leverans, konstruktionen var i grunden lyckad men barnsjukdomarna var synnerligen omfattande, som motorhaverier på grund av överhettning, kylarna var placerade under korgarna där de på somrarna sattes igen av sand och på vintern av snö.

Boggierna fick konstrueras om på grund av sprickbildning, koppling och växellåda vållade även de bekymmer liksom värmepannorna, först i slutet av 1955 var fordonen driftsäkra.
Sedan dess har de fungerat bra, i efterhand måste sägas att det var ett mycket avancerat och modernt fordon för sin tid.

Litet data: längd:17.550mm, vikt: 18,5ton, växellåda av märket Wilson, 5-växlad som manövrerades med el, största tillåtna hastighet var 115km/tim, elsystemet var på 24 volt.
Motorn var en Scania-Vabis D815 rak 8-cylindrig diesel med turbo på 200Hk.


YBo6 1177 och UDFo15 2004 i Hultsfred 1994-04-09 Foto: Christer Lindfors 

Detta var första gången turbo seriemässigt användes i en förhållandevis liten högvarvig dieselmotor, turbo hade tidigare använts i stora lågvarviga motorer i stationärt och marint bruk.

Y6 fordonen kom att trafikera nästan hela järnvägsnätet och kan väl anses som det 
svenskaste av alla järnvägsfordonen.

De Hägglundsbyggda rälsbussarna gick som nya, dels i Norrland samt i Halmstad och Skåne, släpen var mer spridda, märkligt nog var de olika tillverkarnas fordon inte helt lika.
För att rationalisera underhållet samlades så småningom alla Hägglundsbyggda rälsbussar runt Halmstad, släpen fortsatte att vara spridda lite var stans i syd och Mellansverige.

Genom järnvägsnedläggningar och slitage började Y6-familjen slopas från 60-talets mitt, Hägglundarna var ju bland de äldsta och därmed de första att slopas, släpen från Hägglunds ansågs dock vara av kvalitet och flera var i drift hela Y6-epoken på SJ, så kom de först släpet, 1756, från 1954 att slopas först 1982.


Y7 1177 mellan Daglösen och Kristinehamn 1991-07-20 Foto: Erik Forss.

1973 såldes en mängd Y6-fordon till Danska privatbanor, däribland 773, som sen den levererades i november 1953 tillhört Nässjö och Halmstad.
Den hamnade på Wemb - Lemvig - Tyboröns Jernbane  på nordvästra Jylland där den gick i trafik tämligen oförändrad tills den hamnade hos den ideella föreningen Svenska Motorvagnsklubben, som verkar för att bevara olika motorvagnsfordon.

En del arbete gjordes på 773, men liksom övriga ideella föreningar har man brist på tid och pengar, den överläts som deposition till Primus Motor och kom hit i samband med Motorvagnsklubbens resa 1997.

Hägglunds byggde rälsbussar under tiden 1952-1955, vid den tiden fanns inget
järnvägsspår till Hägglundsfabriken, så korgarna transporterades på lastbilsdragen trailer från Gullänget där boggierna monterades under bar himmel på ett spår i närheten av saltmagasinen.

Bengt Lindgren